Holmöns framtid

Jaha – det skeppas renar hit? En hjord på flera hundra?
Holmön häpnar givetvis, och fortsätter att undra:
Vad händer när dom rusar fram där det planterats tall?
Blir alla lavar uppätna? Står trädgårdarna pall?

Agda

Agda 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7

SVETLANA ALEKSIJEVITJ om Tjernobyl, katastrofen som förändrade allt
Klockan 01.23 den 26 april 1986 totalförstördes reaktor 4 i Tjernobyl i Ukraina av två explosioner. Katastrofen fick enorma följder och ännu är det inte över: människor blir sjuka, resterna av reaktorn läcker radioaktivitet. Vad har hänt med våra liv, med livet?
SVETLANA ALEKSIJEVITJ, vitrysk författare som givit ut bland annat Bön för Tjernobyl, skriver här om en ondska som inte följer några lagar; och om katastrofens offer och hjältar.
Jag är ett Tjernobylvittne.
Den händelse som var den mest ödesdigra på 1900-talet – trots de ohyggliga krig och revolutioner man också kommer att minnas detta århundrade för.
Tjernobyl är först och främst en tidskatastrof.
De radionuklider som spreds över vår jord kommer att leva kvar i femtio, hundra och två hundra tusen år. Sett i den enskilda människans perspektiv är de eviga.
Natten till den 26 april 1986.
Över en enda natt förflyttades vi till en annan plats i historien. Någonstans högst upp fattades något slags beslut, det skrevs hemliga instruktioner, skickades upp helikoptrar i himlen och transporterades enorma mängder materiel på vägarna, medan vanliga människor väntade på besked och var rädda, man levde i en flora av rykten, men det allra viktigaste höll man tyst om: Vad var det egentligen som hade hänt? Man fann inga ord för de nya känslorna och inga känslor för de nya orden, men så småningom sjönk man in i en atmosfär av nytt tänkande. Det var fråga om en chockeffekt.
Jag sökte människan som hade utsatts för chocken. Rösterna trängde ibland fram som från en parallell värld, genom sömntillstånd eller yrande. Upplevelsen av Tjernobyl fick alla att börja filosofera. Vi blev filosofer. Återigen fylldes kyrkorna av folk. Av både troende och människor som nyss var ateister. Man sökte svar som varken fysiken eller matematiken kunde ge. Det hade skett en förskjutning i den tredimensionella världen, och man stötte aldrig mer på någon som vågade svära vid materialismens bibel. Evigheten hade blixtrat till. Tystnad hade brett ut sig bland filosofer och författare som drivits upp ur kulturens och traditionens invanda hjulspår.
Det intressantaste de första dagarna var inte samtal med forskare, ämbetsmän och guldgalonerade militärer utan med gamla jordbrukare. I deras tillvaro förekommer varken Tolstoj, Dostojevskij eller internet, men på något sätt rymdes den nya världsbilden i deras medvetande. Det var ofördärvat.
Det är troligt att vi alla snarare hade klarat av en atomkrigssituation, ett Hiroshima – det var i grund och botten en sådan vi hade förberetts på. Men nu hade katastrofen inträffat i ett ickemilitärt atomobjekt, trots att vi som barn av vår egen tid trodde på vad vi blivit itutade, nämligen att de sovjetiska kärnkraftverken var världens säkraste, man skulle rentav ha kunnat uppföra ett på Röda torget. ”Den militära atomen” – det var Hiroshima och Nagasaki, men den fredliga – det var glödlampan i varje hem. Då hade ännu ingen en aning om att den militära och den fredliga atomen är tvillingar, medbrottslingar. Vi blev klokare sedan, hela världen blev klokare, men först efter Tjernobyl. Som livs levande ”svarta lådor” registrerar vitryssarna i dag information för framtiden. För alla människor.
Mitt första besök i Zonen.
Trädgårdarna stod i blom, det späda gräset glänste glatt i solen. Fåglarna kvittrade. Så invant och välbekant allting var – samma jord, samma vatten, samma träd. Både formerna och dofterna är eviga, ingen är i stånd att förändra något här. Men redan första dagen blev jag tillsagd att inte plocka blommor, inte sätta mig ner på marken, inte dricka källvatten. I kvällningen såg jag några herdar som försökte vattna en koflock i en flod, men korna vända genast om vid vattenbrynet. På något sätt anade de faran. Man berättade att katterna slutat äta döda möss, det låg sådana överallt ute på fälten och gårdsplanerna. Döden lurade överallt, men det var en död av annat slag. Maskerad på ett nytt sätt. I en okänd skepnad.
Människan hade överrumplats, hon var oförberedd som biologisk art. Ögon, öron och fingrar dög inte längre, de kunde inte hjälpa till eftersom strålning inte syns, inte luktar och inte låter. Så länge vi har levat har vi haft krig eller förberett oss för krig … Men så, plötsligt! Plötsligt hade fiendens ansikte förändrats. Gräset som mejats var dödsbringande, liksom den metade fisken. Det fångade villebrådet.
I Zonen och runtomkring Zonen… Särskilt frapperande var de oändliga massorna av militär materiel. Soldater kom marscherande med skinande nya kpistar. Vem kunde man skjuta mot och vem behövde man försvara sig mot där? Mot fysikerna? Mot de osynliga partiklarna? Mot den förgiftade marken eller träden? Vid själva kraftverket var KGB i verksamhet. De var på jakt efter agenter och sabotörer, det gick rykten om att haveriet hade planerats av hemliga utländska spionorganisationer i syfte att underminera socialistlägret. Det gällde att se upp.
Denna krigsföreställning, denna krigskultur, rasade ihop mitt för ögonen på mig. Vi hade hamnat i en ogenomskinlig värld där det onda inte förklarar sig, inte röjer sig och inte vet av några lagar.
Jag såg den pre-tjernobylska människan förvandlas till den tjernobylska.
Jag hörde folk säga att brandmännen som släckte elden i atomkraftverket den första natten, och de som röjde upp efteråt, sysslade med något som liknade självmord. Röjarna arbetade ofta utan skyddsdräkt och det är inget tvivel om att de gav sig i väg till ställen där robotarna ”dött”. De hade undanhållits sanningen om vilka höga doser de fått i sig och de fann sig i det, och senare gladdes de dessutom åt de regeringsdiplom och medaljer som överräcktes till dem innan de dog. Av någon anledning har det med tiden fallit i glömska att de räddade sitt land. Räddade Europa. Försök bara för ett ögonblick att föreställa er hur det skulle ha sett ut om de andra tre reaktorerna hade exploderat.
De var den nya historiens hjältar. De jämförs med hjältarna från slagen om Stalingrad eller Waterloo, men det var inte bara sitt eget land de räddade – de räddade livet självt. De räddade det levandes tid.
Folk erinrade sig hur de åkt genom evakuerade byar där de ibland hade stött på ensamma gamlingar som inte velat ge sig av med de andra eller som återvänt från främmande trakter. På kvällarna var deras enda belysning ett stickbloss, de slog med lie, mejade med skära, högg ned träd och tillbad vilda djur och andar – som för två hundra år sedan, trots att det flög rymdskepp någonstans ovanför dem. Tiden hade bitit sig i svansen, början och slut hade förenats.
Tjernobyls hjältar har sitt monument. Det är den av människor uppförda sarkofag där atomelden begravts. En 1900-talspyramid.
På tjernobylsk jord är det synd om människan. Men än mer synd är det om djuren. Människan räddade bara sig själv och övergav alla andra; efter att hon gett sig av från byn kom soldater eller jägare och sköt djuren. Hundarna kom springande när de hörde människoröster. Katterna kom också. Och hästarna kunde inte för sitt liv fatta någonting. Oskyldiga vilda djur och fåglar – de dog utan ett ljud, vilket är så mycket otäckare. Indianerna i Mexiko och till och med människorna i det förkristna Rus bad djur och fåglar om förlåtelse för att de måste döda dem för födans skull. I forntidens Egypten hade ett djur rätt att anklaga människor för brott. I en papyrusrulle som man hittat i en pyramid står: ”Intet klagomål från tjuren finnes emot N.” Inför avfärden till dödsriket läste egyptierna en bön med följande ord: ”Jag har icke förgripit mig på någon varelse. Jag har icke berövat något djur vare sig säd eller gräs.”
När Jesus steg in i templet i Jerusalem fick han syn på offerdjur med blod strömmande ur de avskurna struparna. Då utropade han: ”Ni har förvandlat Guds hus till en rövarkula.” Han kunde ha tillfogat ”och till ett slakthus”. De hundratals djurkyrkogårdar som man lämnat efter sig i Zonen framstår för mig som avgudatempel av samma slag. Men åt vilken gud är de helgade? Åt vetenskapens och kunskapens gud eller åt eldens? I det avseendet överträffar Tjernobyl både Auschwitz och Kolyma. Överträffar Förintelsen. Stödd mot intet räcker det fram en hjälpande hand.
Jag minns en annan historia också. Berättaren var en gammal biodlare: ”När jag kom ut i trädgården på morgonen var det något som fattades, ett invant ljud. Inte ett bi syntes till …. Inte ett bi hördes! Va? Vad var det frågan om? Dagen därpå kom de inte heller flygande … Sen fick vi besked om att det hade varit ett haveri på kärnkraftverket i närheten. Men länge visste vi ingenting alls. Bina visste – men inte vi.”
Ett annat exempel. Jag hade slagit mig i slang med några fiskare vid en flod. De mindes: ”Vi väntade oss att man skulle förklara i tv vad som hänt. Att man skulle tala om hur vi skulle skydda oss … Titta bara på maskarna. Vanliga, enkla maskar. Dom hade grävt sej ner djupt ner i jorden, kanske en halvmeter eller meter ner. Det begrep inte vi. Vi grävde och grävde efter dom. Men inte en enda metmask hittade vi.”
Två katastrofer sammanföll: en social katastrof (inför våra ögon kollapsade Sovjetunionen, den väldiga socialistiska kontinenten sjönk i havet) och en kosmisk – Tjernobyl. Två globala explosioner. Den förstnämnda var närmare och begripligare för oss. Folks bekymmer gällde det dagliga brödet: Vad kan man köpa, vart kan man åka? Vad skall man tro på? Under vilka fanor skall man tåga, eller gäller det att man lär sig leva på egen hand, sitt eget liv? Tjernobyl däremot skulle man helst vilja glömma, eftersom det är en medvetandekatastrof. Om vi verkligen hade övervunnit Tjernobyl eller trängt till botten med alltsammans skulle vi ha funderat och skrivit mycket mer om saken.
Fortfarande använder vi oss av de gamla ordparen ”nära – fjärran” och ”vi – de”. Men vad innebär fjärran eller nära efter Tjernobyl när molnen därifrån redan efter tre dygn drev in över Afrika och Kina? Jordklotet visade sig vara så litet, det är inte alls detsamma som på Columbus tid. Inte ändlöst.
I stället för de vanliga tröstande orden säger läkaren i dag till den döendes hustru: ”Ni får inte vara i närheten av honom. Ni får inte kyssa honom. Inte smeka honom. Han är inte er älskade längre utan ett desaktiveringsobjekt.” Här överträffas till och med Shakespeare. Och den store Dante. Att krama eller inte krama – det är frågan. Att kyssa eller inte kyssa. En av min boks kvinnliga huvudpersoner gick, trots att hon var gravid, fram och kysste sin man och sedan stannade hon kvar hos honom tills han dog. Det kostade henne hälsan och deras lilla barns liv. Men hur väljer man mellan kärlek och död? Mellan det förflutna och ett okänt nu? Och vem dömer de hustrur och mödrar som inte satt hos sina döende män och söner?
Ödet är en enskild människas levnad, historien är allas vårt liv.
Svetlana Aleksijevitj, född 1948, lever och verkar i Minsk, men bor för närvarande i Göteborg. Hennes böcker är översatta till flera språk och på svenska finns bland annat Bön för Tjernobyl – framtidskrönika (Ordfront 1997) och Förförda av döden – ryska reportage (Ordfront 1998). År 1996 belönades hon med Svenska PEN-klubbens Tucholskypris.
Texten är något förkortad. Översättning från ryskan av Hans Björkegren.
__________________
Särtryck från Aftonbladet 2006-04-23

Kommer in med färjan, ser ut över Kvarken mot ön i solen. Den smala remsan som darrar i diset är mitt hem, där vill jag bo till döddagar.
För en liten stund drömmer jag och ser en syn – tjugo stora vindkraftverk svingar sina vingar. Solen blixtrar i dem. Det är vackert. Holmöns möjligheter att överleva som åretruntö har fått en rejäl skjuts. Vi har fått arbetstillfällen som vi så förtvivlat väl behöver. Vi har garanterade kommunikationer som vi är helt beroende av. Det kan vara värt att offra något för, om vi till exempel skulle höra vingsus någon gång när det är ostliga vindar.
Och inte bara det. Vi lever i framtiden, inte i det förgångna. Vi bidrar till en beboelig planet, vi är del av en rörelse bort från den ohållbara livsstil som för varje dag blir ett allt större hot.
Sverige och världen står inför gigantiska omställningar av sina energisystem. I dag får vi hälften av vår energi från kärnkraften. Den ska avvecklas, det har börjat så smått. Elpriserna är låga nu. Det kommer att förändras vartefter de livsfarliga kärnkraftverken läggs ner. De borde aldrig ha byggts, de var följderna av den oändliga teknikoptimism och omedvetenhet om miljön som behärskade världen under rekordåren.
I dag vet vi bättre. Kärnkraft är ett ”dyrt, ineffektivt och fullkomligt livsfarligt sätt att värma vatten.” (Åsa Moberg) All energiproduktion måste vara hållbar och kärnkraften räknas inte dit. De ”säkra” kärnkraftverk som vissa drömmer om finns inte och inga tecken tyder på att de skulle vara i antågande. Det finska tilltaget att bygga kärnkraftverk alldeles intill våra gränser borde orsaka en diplomatisk kris.
Sveriges riksdag har fattat beslut om att inte subventionera nya kärnkraftverksbyggen och utan massiva subventioner – framför allt garantier för att slippa stå för kostnaderna om det smäller – kommer ingen att investera. Kärnkraften är helt enkelt inte lönsam längre.
Olja och kol är naturligtvis inget alternativ, det kan vi väl vara överens om? Tvärtom, den energi som i dag förbrukas i bilar – för att inte tala om gräsklippare och vattenskotrar – måste till stor del ersättas av elkraft. Det allra mesta av de fossila bränslena måste ligga kvar där de är, jordens atmosfär tål inte att de används.
Även annat kan bidra, det går att göra bränsle av matavfall och skogsråvara. Men hur mycket vi än effektiviserar går det aldrig att spara in all den energi som vi i dag får från kärnkraft, olja, kol och naturgas.
Det är bara vindkraften som under överskådlig tid kan fylla bortfallet från kärnkraftverken. Solenergi tillhör också framtiden, men kan i dagens läge inte producera tillräckliga mängder. Gigantiska solcellsparker kommer förstås också att medföra sina problem och sina motståndsrörelser.
Vi kommer att leva med vindkraften framöver. Är det då inte bättre att se hur vackra de är, kan man rentav tycka att de gör glädjesprång i luften? Det är ju så här i världen att man måste se lite längre än till den egna horisonten – även om den är vid, som på Holmön.
Göran Burén
Holmön
Görans hemsida
_______________
Artikeln är tidigare publicerad i VK den 14 september 2015. Klicka på Read more för att se några av alla kommentarer …
Read more

Holmöns vattenförsörjning är ständigt aktuell. I reportaget nedan i VK från 1991 beskrivs hur vattenledningsnätet på Holmön byggs ut för att tillgodose efterfrågan på bra dricksvatten. Detta var inte okomplicerat eftersom vattenledningen måste passera över många ägor och Umeå fastighetskontor som ansvarade för frågan på den tiden inte hade mandat att gräva där det var mest lämpligt.
Vattenförsörjningen var och är nämligen inte ett kommunalt ansvar eftersom Holmön ligger utanför kommunens egentliga verksamhetsområde och betraktas därmed som en enskild vattenanläggning.
Samfällighetsföreningen på Holmön krävde då som nu åtgärder för att lösa vattenfrågan.

I dagsläget är dilemmat snarast att Holmön är välbesökt under sommarmånaderna då ett antal stora begivenheter som t.ex Visfestivalen äger rum. Vattnet räcker inte till och man måste spara på öns vatten och ibland till och med stänga av tillförseln. Den här bilden beskriver tydligt problemet. Vattenåtgången nära nog 10-dubblas under evenemangen jämfört med den normala förbrukningen:

Att vattentillgången inte kan garanteras under hela året leder också till att bygglov för nya fastigheter inte beviljas för den utveckling av Holmön som är nödvändig. Detta beskrivs i Samfällighetens brev till UMEVA och några av kommunens politiker och här är UMEVA:s svar.
Lite tillspetsat kan man säga att som vattensituationen ser ut idag kan inte stora evenemang som Visfestivalen samsas med en fortsatt utbyggnad av permanent- och fritidsbebyggelse på Holmön!
UMEVA genomför just nu en enkät för att få reda på förhållanden och önskemål om den framtida vattenförsörjningen på Holmön. Det är viktigt att alla som ännu inte svarat på enkäten gör det. Har du fastighet på Holmön och inte skickat in enkäten går det bra att skriva ut den och skicka in den senast den 18 september till:
UMEVA
Att: Matthias Grimm
901 84 Umeå
Enkäten kan också fyllas i på internet.
Observera att om du endast tittat på enkäten på internet en gång utan att fylla i den får du ett meddelande nästa gång du går in att den redan är ifylld. I så fall kan du istället skriva ut den på papper, fylla i den och skicka in.
Efter sammanställning kommer UMEVA att presentera sin utredning med förslag på olika framtidslösningar för Holmön att ta ställning till för Umeå kommuns politiker. Där finns olika möjliga scenarier:
1) Holmön blir ett eget så kallat ”verksamhetsområde” och kommer då sannolikt att drabbas av ”särtaxa” vilket innebär att kostnaderna för vattenförsörjningen fullt ut faller på Holmön. Det är nämligen inte tillåtet för UMEVA att subventionera särskilt kostnadskrävande delar av vattennätet. Så har det blivit t.ex i Stöcksjön.
2) Ett avtal liknande det idag träffas för Holmöns vattenförsörjning. Detta innebär att Umeå kommun tillskjuter medel så att en godtagbar vattenlösning erhålls för fastboende och fritidsboende året om, dvs även under de speciella tillfällen då förbrukningen är mångdubblad som t.ex under Visfestivalen, och utan att detta drabbar Holmöborna genom en förhöjd vattentaxa. Utrymme skall givetvis också finnas i detta alternativ för en fortsatt utbyggnad av bebyggelsen på Holmön. Detta alternativ rimmar också bra med visionerna för Holmöns framtid som beskrivs i Umeå kommuns av kommunfullmäktige beslutade Strategier för framtiden 2013 på detta vis:

3) Umeå kommun överlåter till Holmöborna själva att lösa vattenfrågan …
Sven Nordblad