Holmöns framtid

I den brittiska tidningen The Guardian finns en artikel om kärnkraftverket Hinkley Point C som franska EDF nu börjat bygga.
Den är intressant på många sätt. Det är t.ex samma typ av anläggning kallad EPR som våra grannar i Finland bygger – Olkilouto 3 – som nu är nio år försenad och blir väldigt, väldigt dyr.
Priset på elström från Hinkley blir högt – just nu ca £100 per MWh vilket motsvarar 1 kr per kWh – och räknas hela tiden upp med inflationen vilket kan bli extra kännbart efter Brexit som ökat den:

Given its commitment to building Hinkley Point C, the government had no choice but to make EDF an offer that was too good to resist. It offered to guarantee EDF a fixed price for each unit of energy produced at Hinkley for its first 35 years of operation. In 2012, the guaranteed price – known as the “strike price” – was set at £92.50 per megawatt hour (MWh), which would then rise with inflation.

One of the most serious concerns in the EU’s assessment was over the calculations for the “gap” between the wholesale energy price and the strike price. That gap is currently around £50.

Men så hade EDF goda kontakter när garantipriset förhandlades fram:

In short, a division of a company employed by EDF was advising the UK government how much to pay EDF. The Department of Energy & Climate Change first identified the potential conflict of interest in 2012, but it wasn’t until August 2015 that the department sent a letter to LeighFisher asking the company to ensure “organisational separation” on the project. The government also requested monthly updates on the arrangements, but the NAO says it did not receive these. In October 2015, two years after the strike price was agreed, LeighFisher signed the agreement for organisational separation, which included “ethical wall arrangements”.

Projektet är redan försenat och fördyrat:

There had been a storm the night before my visit, and the site was a series of muddy puddles. As the bus made its way around, it became increasingly clear that the development was nowhere near where it was projected to be. “To be honest, it is just a lot of earth at the moment,” said one of the tour guides, staring out of the window. (“EDF was saying we would be cooking our Christmas turkeys on Hinkley electricity this year, and now they are clinging on to the 2025 dates,” says Prof MacKerron. A few days before my visit to Hinkley Point, EDF had admitted it was at least £1.5bn over budget, and that the project could be completed 15 months behind schedule.)

Men man tänker förstås på fladdermössen t.ex barbastellerna:

Some of the logistical difficulties involved in building Hinkley Point C are so elaborate that they resemble satire. This part of Somerset is home to a flourishing population of at least eight different sorts of bat, including one of the last remaining colonies of barbastelle bats, which are protected by strict wildlife laws. EDF were given permission to cut down the trees that are home to the bats, only on the condition that they would be replaced by movable trees in huge boxes. Every morning, the “bat trees” are dragged out of the way for construction work, and every night they are moved back so the bats can find their specially built house.

Portabla fladdermusträd – genialiskt! Tyvärr fungerade det inte och en miljöfond fick istället försöka rädda djuren.
Sven Nordblad

”Vad gör ni om någon fyller ett flygplan med sprängmedel och bestämmer sig för att flyga in i en reaktor?”
Det frågade min kärnkraftsskeptiska biologilärare under ett studiebesök på Forsmark i början av 90-talet, efter guidens långa föreläsning om ren och säker energi – med de gulliga sälarna i lagunen som tar tillvara reaktorernas uppvärmda kylvatten som trumfkort. Guiden svarade snipigt att ett så osannolikt scenario inte var något man räknade med. Ett svar som förstås hade varit otänkbart i dag.
Så inleder Sebastian Johans sin recension i DN av Utställningen Perpetual Uncertainty på Bildmuseet i Umeå som pågår till den 14 april.
Tidigare artikel om utställningen.

Som svar på framtidens energiförsörjning pratar kärnkraftsförespråkare ofta om 4G. Dessa reaktorer ska kunna använda gammalt kärnavfall som nytt bränsle och ha högre säkerhet än konventionella reaktorer. Här återges en intressant artikel i ämnet av Jim Green översatt från engelska. Originalartikeln här.

Det misslyckade japanska försöket med 4G illustreras av reaktorn Monju som lades ner nyligen.
Generation 4G fast breeder reaktorer har länge framhållits av kärnkraftsentusiaster skriver Jim Green, redaktör för Nuclear Monitor, men Japans beslut i september 2016 att överge Monju 4G reaktor är ännu en spik i kistan för denna misslyckade teknik. Enligt Green blir 4G reaktorer inte ett huvudspår trots påståenden från kärnkraftslobbyister.
Snabba reaktorer är ”redo att dominera” enligt World Nuclear Association (WNA). Men uppgifter från WNA själva visar att påståendet inte stämmer.
WNA listar åtta 4G reaktorer idag, men en av dem har inte startat sin verksamhet, och en annan (Monju) är misslyckad och har just lagts ner. Låt oss säga att det finns sex 4G reaktorer (en är inte verksam men kanske i framtiden). Här är listan baserad på WNAs tabeller:
1976 – 7 körbara snabba reaktorer
1986 – 11
1996 – 7
2006 – 6
2016 – 6
Naturligtvis finns det alltid en morgondag: WNA listar 13 snabba reaktorprojekt under ”aktiv utveckling” för ”nära till halvtids uppstart”. Men en stor majoritet av dessa 13 projekt – kanske alla – saknar både godkännande och finansiering.
Snabba reaktorer kommer inte att dominera. Land efter land har övergett tekniken. Kärnfysiker Thomas Cochran sammanfattar historien: ”Utvecklingsprogram för 4G reaktorer har misslyckats i:
1) USA, 2) Frankrike, 3) Storbritannien, 4) Tyskland, 5) Japan, 6) Italien, 7) Sovjetunionen / Ryssland ,8) US Navy och 9) den sovjetiska marinen. Programmet i Indien visar inga tecken på framgång och programmet i Kina är bara på ett mycket tidigt stadium i utvecklingen. ”
Japan slösar bort miljarder
Det senaste bakslaget var beslutet av den japanska regeringen vid ett extra regeringssammanträde den 21 september 2016 att överge planerna på att starta om Monju Bridreaktorn.
Monju startade 1994, men stängdes i december 1995 efter en läcka av kylvätskan natrium och bränder. Reaktorn startade inte om förrän i maj 2010 och den stängdes igen tre månader senare efter att en bränslehanteringsmaskin tappades i reaktorn under en revisionsavställning. I november 2012 visade det sig att Japan Atomic Energy Agency hade misslyckats med att genomföra regelbundna inspektioner av nästan 10.000 av totalt 39.000 stycken utrustningsdetaljer på Monju, inklusive säkerhetskritisk utrustning.
I november 2015 förklarade Nuclear Regulation Authority att Japan Atomic Energy Agency ”inte bedöms kunna driva Monju på ett säkert sätt”. Utbildningsminister Hirokazu Matsuno sade den 21 september 2016 att försök att hitta en alternativ operatör misslyckats.
Japan har slösat bort cirka 37 miljarder US$ på Monju (15 miljarder US$) och på Rokkasho (22 miljarder US$) och planerar att fortsätta att kasta goda pengar efter dåliga
Regeringen har redan spenderat 1,2 biljoner yen (12 miljarder US$) på Monju. Regeringen beräknade att det skulle kosta ytterligare 600 miljarder yen (6 miljarder US$) att starta Monju och hålla den i drift i ytterligare 10 år.
Avveckling har också en rejäl prislapp – betydligt mer än för konventionella lättvattenreaktorer. Enligt en uppskattning 2012 av Japan Atomic Energy Agency, kommer avvecklingen av Monju att uppskattningsvis 300 miljarder yen (3 miljarder US$).
Så Japan kommer att ha slösat bort över 15 miljarder US$ på fiaskot Monju. Kanske de ansvariga kommer att hävda att siffran förbleknar till intet jämfört med de uppskattade långsiktiga kostnaderna på cirka 500 miljarder US$ till följd av katastrofen i Fukushima.
Allison MacFarlane, tidigare ordförande för amerikanska Nuclear Regulatory Commission, gjorde nyligen denna sarkastiska bedömning av den snabba reaktorteknologin: ”Detta visar sig vara en mycket kostsam teknik att bygga. Många länder har försökt om och om igen. Vad som verkligen är imponerande är att många regeringar fortsätter att finansiera en bevisligen misslyckad teknik.”
Japan illustrerar tydligt MacFarlane:s påståenden. Trots Monju fiaskot, vill den japanska regeringen fortsätta spelet om 4G reaktorer, antingen genom att starta om Joyo, en experimentell snabb reaktor (stängd sedan 2007 på grund av skador på komponenter i reaktorhärden) eller bedriva gemensam forskning med Frankrike.
Varför skulle Japan fortsätter sitt engagemang i snabba reaktorer? Troligtvis har regeringen inget intresse av snabba reaktorer i sig, men att ge upp skulle göra det svårare att motivera fortsatt arbete med den delvis byggda upparbetningsanläggningen Rokkasho. Att tillhandahålla plutoniumbränsle för snabba reaktorer var ett av de viktigaste skälen för Rokkasho.
Rokkasho har varit en ännu dyrare ”vit elefant” än Monju. Den var schemalagd att stå klar under 1997 men har försenats fler än 20 gånger på grund av tekniska och andra problem, och byggkostnaderna beräknas nu till 2,2 biljoner yen (22 miljarder US$) – tre gånger den ursprungliga uppskattningen.
Japan har slösat cirka US$ 37 miljarder på Monju (15 miljarder US$) och Rokkasho (22 miljarder US$) och planerar att fortsätta att kasta goda pengar efter dåliga. Enligt den Internationella panelen för klyvbara material, förväntas Rokkasho öka elräkningarna för Japans skattebetalare med cirka 100 miljarder US$ under de kommande 40 åren om den används.
Indiens misslyckade program
Indiens 4G program har också varit ett misslyckande. Budgeten för Fast Breeder Test Reactor (FBTR) godkändes 1971, men reaktorn försenades flera gånger och blev inte startklar som planerat 1985. Det dröjde till 1997 innan FBTR började leverera en liten mängd el till nätet. Verksamheten med FBTR har varit behäftad med flera olyckor.
Preliminärt designarbete för en större ”Prototype Bridreaktor” (PFBR) inleddes 1985, utgifterna för reaktorn startade 1987-1988 och den började byggas 2004 – men reaktorn har fortfarande inte startat. Konstruktion har tagit mer än dubbelt så lång tid som förväntat. I juli 2016 meddelade den indiska regeringen ännu en försening, och det finns skepsis om den schemalagda starten i mars 2017 kommer att realiseras. PFBR:s kostnader har ökat med 62%.
Indien har en historia av att göra absurda prognoser för såväl snabba reaktorer som lättvattenreaktorer – och har misslyckas med att uppfylla sina mål tio gånger om.
Indiens Department of Atomic Energy (DAE) har i årtionden planerat byggandet av hundratals snabba reaktorer – till exempel är prognosen enligt ett DAE dokument från 2004 att 262,5 gigawatt (GW) ska komma från 4G reaktorer 2050. Men Indien har en historia av att göra absurda prognoser för både snabba reaktorer och lättvattenreaktorer – och inte uppfylla en bråkdel av dem.
Princetonakademikern MV Ramana skriver: ”Bridreaktorer har alltid använts i DAEs påståenden om att generera stora mängder el. Idag, mer än sex decennier efter att de storslagna planerna för tillväxt först tillkännagavs, är löftena ännu inte uppfyllda. Det senaste tillkännagivandet om förseningen av PFBR är ännu en påminnelse om att bridreaktorer i Indien, liksom på andra håll, måste betraktas som en misslyckad teknik och att det är dags att ge upp dem.”
Rysslands program går i snigelfart
Ryssland program för 4G reaktorer är det enda som kan beskrivas som något annat än ett misslyckande. Men det har inte varit någon succé heller.
Tre snabba reaktorer är i drift i Ryssland – BOR-60 (startade 1969), BN-600 (1980) och BN-800 (2014). Det har förekommit 27 natriumläckor i BN-600 reaktorn, fem av dem i system med radioaktivt natrium och 14 läckor åtföljdes av eldsvåda i natriumet.
Den ryska regeringen publicerade ett dekret i augusti 2016 som beskriver planer på att bygga 11 nya reaktorer under de kommande 14 åren. Av de 11 föreslagna nya reaktorerna, är tre snabba reaktorer: Brest-300 nära Tomsk i Sibirien, och två BN-1200 snabba reaktorer nära Jekaterinburg och Chelyabinsk, nära Uralbergen. Men liksom Indien, har den ryska regeringen en historia av att förutspå en snabb och kraftig expansion av kärnkraft – och misslyckas kapitalt att uppfylla målen.
Det är mycket troligt att den nuvarande ekonomiska krisen, den djupaste i historien sedan Sovjetunionen kollapsade, kommer att skära bort de flesta av de nya reaktorerna
Som Vladimir Slivyak konstaterade nyligen i Nuclear Monitor: ”Medan de ryska planerna ser storslagna ut på papperet, är det osannolikt att detta program kommer att genomföras. Det är mycket troligt att den nuvarande ekonomiska krisen, den djupaste i historien sedan Sovjetunionen kollapsade, kommer att skära bort de flesta av de nya reaktorerna.”
Dekretet i augusti 2016 signalerar visserligen ett nytt intresse för att återuppliva BN-1200 reaktorprojektet, som avbröts på obestämd tid 2014, då Rosatom framhöll behovet av att förbättra bränslet till reaktorn och ifrågasatte kostnadsnyttan av projektet.
År 2014, sade Rosatoms talesman Andrey Timonov att BN-800, som startades 2014, ”måste ge svar på frågor om den ekonomiska lönsamheten för snabba reaktorer eftersom denna teknik för närvarande förlorar i jämförelse med kommersiella VVER enheter.”
Kina går ingenstans med 4G
Den australiensiska kärnkraftslobbyisten Geoff Russell citerar World Nuclear Association (WNA) till stöd för sitt påstående att Kina förväntar sig att snabba reaktorer ”ska dominera marknaden cirka 2030 och att de kommer att massproduceras.”
Har WNA:s papper stöd för påståendet? Inte alls. Kina har en 20 MWe experimentell 4G reaktor, som varit i drift sammanlagt mindre än en månad under 63 månader från starten i juli 2010 till oktober 2015. För varje timme reaktorn var inkopplad under 2015, var den bortkopplad i fem timmar, och tre snabbstopp förekom.
Kina har också planer på att bygga en 600 MWe ”Demonstration Fast Reactor” och sedan en 1.000 MWe kommersiell 4G reaktor. Huruvida dessa reaktorer kommer att byggas är fortsatt osäkert – projekten har inte godkänts – och det skulle vara ett jättesteg från en enda kommersiell 4G reaktor till en flotta av dem.
Enligt WNA, kommer ett beslut om att gå vidare med eller avbryta projektet med en 4G reaktor på 1.000 MWe inte att tas förrän 2020, och om det går vidare, kan konstruktion kanske börja 2028 och driften omkring 2034.
Så Kina kan ha en i kommersiell skala 4G reaktor 2034 – men förmodligen inte – och Russells påstående om att snabba reaktorer kommer att vara ”dominerande på marknaden omkring 2030” är i högsta grad oseriöst.
Enligt WNA, planerar Kina 40 GW 4G reaktorkapaciteten 2050. En långt mer troligt scenario är att Kina kommer att ha 0 GW 4G reaktorkapaciteten 2050.
Och även om 40 GW målet nåddes, skulle det ändå bara utgöra runt en sjättedel av den totala kärnkraftskapaciteten i Kina 2050 enligt WNA – snabba reaktorer kommer fortfarande inte att ”dominera marknaden”, även om kapaciteten växer 2000-faldigt från 20 MW (experimentreaktorn) till 40 GW.
Vågrörelsereaktor (TWR) och en icke existerande integrerad snabb reaktor (IFR)
Kanske den 4G reaktortyp som kallas TWR och populariserades av Bill Gates är ett framgångskoncept?
Eller kanske inte. Enligt WNA, har China General Nuclear Power och Xiamen University rapporterat om samarbete inom forskning och utveckling, men ministeriet för vetenskap och teknik, China National Nuclear Corporation och State Nuclear Power Technology Company är bägge skeptiska till TWRs reaktorkoncept.
Franska Superphénix var tänkt att bli världens första kommersiella 4G reaktor men i 13 år av sin eländiga tillvaro var ”Energiotillgänglighetsfaktorn” 90,8%. Observera att kärnkraftslobbyister klagar på att vind och sol producerar oregelbundet.
Kanske ”Integrated Fast Reactor” (IFR) som förespråkats av James Hansen kommer att lösa problemen?
Eller kanske inte. De brittiska och amerikanska regeringarna har övervägt att bygga IFRs (särskilt GE Hitachis reaktortyp ”PRISM”) för att oskadliggöra plutonium – men det är nästan säkert att de båda länderna kommer att välja olika metoder för att hantera plutoniumlager.
I södra Australien förenades kärnkraftslobbyister bakom en framstöt för IFRs/PRISM, och de förväntade sig att övertyga den kungliga kärnkraftskommissionen att stödja deras idéer. Men den avvisade fullständigt förslaget och skriver i sin rapport i maj 2016 att avancerade 4G reaktorer är en osannolik teknik och inte lönsamma inom en överskådlig framtid, att utvecklingen av ett sådant förstagångsprojekt skulle innebära en stor kommersiell och teknisk risk; att det inte finns någon licens, inte en kommersiellt beprövad konstruktion och att utveckling skulle kräva betydande kapitalinvesteringar; och att el från sådana reaktorer inte har visat sig vara kostnadseffektiva eller kunna komma att konkurrera med nuvarande lättvattenreaktorer.
Finns det en framtid för 4G reaktorer?
Bara 400 reaktorårs världsomspännande erfarenhet finns av snabba reaktorer. Det är 42 gånger mer erfarenhet med konventionella reaktorer eller 16.850 reaktorår. Och de flesta av de erfarenheter med snabba reaktorer man fått antyder att de innebär mer problem än de är värda.
Bortsett från de länder som nämns ovan, finns det väldigt lite intresse för 4G reaktorteknologi. Tyskland, Storbritannien och USA avbröt sina reaktorprogram för prototyper under 1980- och 1990-talet.
Frankrike överväger att bygga en snabb reaktor (ASTRID) trots landets olyckliga erfarenheter med Phenix och Superphénix reaktorerna. Men ett beslut om huruvida man ska konstruera ASTRID kommer inte kommer att tas förrän 2019/20.
På 1970-talet förutspådde 4G förespråkarna att världen skulle ha tusentals reaktorer detta årtionde. Idag förutspår de kommersialisering omkring 2050
Prestandan hos Superphénix reaktorn var lika dyster som för Monju. Superphénix var tänkt att vara världens första kommersiella 4G reaktor men i 13 år av sin eländiga existens var den sällan igång – dess ”Energiotillgänglighetfaktor” var 90,8% enligt IAEA. Observera att 4G lobbyister klagar på oregelbunden energiproduktion från vind och sol!
En artikel 2010 i Bulletin of the Atomic Scientists sammanfattade det världsomspännande misslyckandet med 4G reaktorteknologin: ”Efter sex decennier och utgifter motsvarande ca 100 miljarder dollar, är löftet om 4G-reaktorer i stort sett ouppfyllda. … Drömmen om 4G är inte död, men den har flyttat sig långt in i framtiden. På 1970-talet förutspådde 4G-förespråkare att världen skulle ha tusentals 4G-reaktorer detta årtionde. Idag säger de kommersialisering cirka 2050.”
Även om 4G-reaktorer står inför en dyster framtid, kommer retoriken att kvarstå. Akademikern Barry Brook från Australien har skrivit ett stycke om 4G-reaktorer för Murdoch press 2009. Samma dag sade han på sin hemsida att ”även om det inte är helt klargjort i artikeln”, förväntar han sig att konventionella reaktorer kommer att spela huvudrollen de närmaste två till tre decennierna men väljer att betona 4G-reaktorer ”för att få folk att nappa på kroken”.
Så detta är kärnkraftslobbyisternas strategi – att överdriva påståenden om 4G-reaktorer och övriga fjärde generationens reaktorbegrepp, låtsas att de är nära genombrott, och vara ovarsamma med sanningen.
Redaktörens anmärkning
Dr Jim Green är nationell kärnkraftsdebattör inom ”Friends of the Earth”, Australien, och redaktör för Nuclear Monitor nyhetsbrev som publiceras av World Information Service on Energy. En tidigare version av denna artikel har publicerats i Nuclear Monitor.
Andra artiklar av Jim Green
Inte bara Toshiba gör enorma förluster på kärnkraft
Citat från artikeln:
But it’s not just Toshiba. Other nuclear utilities around the world are also in deep trouble. Their problems were summarised in the July 2016 World Nuclear Industry Status Report:
”Many of the traditional nuclear and fossil fuel based utilities are struggling with a dramatic plunge in wholesale power prices, a shrinking client base, declining power consumption, high debt loads, increasing production costs at aging facilities, and stiff competition, especially from renewables.”
Sven Nordblad

I en gammal VK från 1946 finns en artikel ”Uranstaplar i Lappland ge kraft och lyse”. Prof Erik Hulthén uttalar sig sålunda i en radioserie kallad ”På tröskeln till atomåldern” medan prof Edy Velander replikerar att våra vattenkraftstationer inte riskerar att bli utkonkurrerade av ”atombränslet”.
Men vad är en ”atomstapel” kan man undra. På en sida i Teknisk Tidskrift från 1947 finns svaret (klicka på bilden) dvs en ”kärnreaktor”:

Hur det sedan gick vet vi också. Varken Lappland eller något av de nordliga landskapen har begåvats med någon ”atomstapel”. Här regerar vattenkraften men numera också någon vindkraft även om de södra delarna av Sverige har mycket mer av den varan [*].
Däremot satsar Finland nästgårds alldeles i närheten av Holmön på ”atomstaplar” från Rosatom i Pyhäjoki som bekostas av Ryssland genom frikostiga lån:
Kirill Komarov, vd för Rosatom, säger i ett pressmeddelande:
– Den erfarenhet vi får i Finland är mycket viktigt för oss, även om den blir dyrköpt. Även om Rosatom är en erkänd ledare inom kärnkraftsindustrin kan vi alltid lära oss nya saker och utvecklas.
Kärnkraftverket finansieras genom lån och den största långivaren är den ryska statliga välfärdsfonden, som står för 2,4 miljarder euro av projektkostnaden. Det är kontroversiellt och sticker många i ögonen att denna fond används till att bekosta ett kärnkraftbygge i ett litet rikt västeuropeiskt land.
I södra Sverige har det dock byggs ett antal ”uranstaplar” men lönsamheten är tveksam och fyra av dem har man bestämt att avveckla inom kort. Internationellt har franska Areva och EDF stora problem med lönsamheten men också japanska Toshiba rapporterar miljardförluster från sin kärnkraftsverksamhet.
Kanske skulle heller aldrig de svenska kärnkraftverken byggts, åtminstone inte om normala lönsamhetskrav tillämpats. De bekostades nämligen av frikostiga lågräntelån från pensionsfonderna. Nationalekonomen Åke Sundström uttalar sig så här:
Finansieringen när den svenska kärnkraften byggdes upp skedde med statliga lånegarantier, pengar ur ATP-fonderna till mycket låg ränta och gynnsamma avskrivningsregler. Nationalekonomen Åke Sundström, som länge arbetade på finansdepartementet, har beräknat att landets skattebetalare och ATP-fonderna under 40 år gått miste om upp till 200 miljarder kronor, omräknat i 2010 års penningvärde.

Umeå kommun uttrycker oro och avråder från att placera ett nytt slutförvar av använt kärnbränsle i närheten av Pyhäjoki, i höjd med Robertsfors-Skellefteå. Det uttalar näringslivs- och planeringsutskottet i ett remissvar 2016-11-08 till Naturvårdsverket.
I Finland pågår planering för att lokalisera ett nytt slutförvar av använt kärnbränsle. De två alternativa placeringarna är Eurajoki/Euraåminne kommun i höjd med Gävle-Söderhamn och i Pyhäjoki kommun. Lokaliseringen i Pyhäjoki är i närheten av det planerade kärnkraftverket, omkring 200 km från Umeå.
Olika riskfaktorer
Umeå kommun anser att man i första hand bör överväga annan energiproduktion och i andra hand andra lokaliseringar. I remissvaret pekas på dels kortsiktiga risker i samband med hanteringen, dels långsiktiga risker från förvaret. Faktorerna som nämns är tekniska brister, den mänskliga faktorn, små men frekventa jordbävningar samt hotbilder vid terrorverksamhet eller krigssituationer.
Tidigare inlägg om Pyhäjoki:
[ 1 ] [ 2 ] [ 3 ]
Läs mer:
Känkraftsfritt Bottenviken remissvar till Naturvårdsverket
Hans Lindberg, kommunstyrelsens i Umeå ordförande

Bildmuseet i Umeå har öppnat en ny utställning kallad Perpetual Uncertainty Contemporary art in the nuclear Anthropocene som pågår 2016-10-02 till 2017-04-16. Gunilla Brodrej har i Expressen recenserat den i en artikel som hon kallar Kärnkraften är en långsam katastrof.
Artikeln och utställningen handlar om den ur mänskligt perspektiv närmast oändliga tiden för slutförvaring av utbränt kärnbränsle, förgiftningen av renlav, svamp, bär och djur efter Tjernobyl, katastrofen i Fukushima och uranbrytning på Grönland.
Klicka på Read more för att läsa mera om kärnkraft och vindkraft …

Read more

Riksdagen beslutade den 25 november (2015) att godkänna skatteförslagen i budgetpropositionen för 2016. Det innebär att dagens särskilda regler om obegränsad skattebefrielse för egenproducerad vindkraft begränsas och samordnas med regler för annan elproduktion. Samtidigt slopas den begränsning som innebär att undantaget inte gäller den som yrkesmässigt levererar elektrisk kraft.
Frågan är viktig eftersom det tidigare regelverket har lett till att stora fastighetsägare och flera kommuner har investerat i egen vindkraft eftersom det gett både elcertifikat och skattebefrielse. Det har snedvridit konkurrensen på värmemarknaden, där fjärrvärmen har haft svårt att prismässigt konkurrera med värmepumpar med så förmånliga villkor. Regeringen har beräknat att de ändrade skattereglerna innebär ökade skatteintäkter om ca 190 miljoner kronor per år. Dessutom har skattebefrielsen urholkat elcertifikatsystemet.
Ändringen i lagen om skatt på energi, om undantag från skatteplikt, ska gälla för el som framställts i en anläggning av mindre installerad generatoreffekt än 50 kW. För vindkraft blir begränsningen 125 kW installerad generatoreffekt och för solceller 255 kW installerad toppeffekt. Lagändringen träder i kraft den 1 juli 2016.
Citatet ovan är hämtat ur ett pressmeddelande från Svensk Fjärrvärme
Så gick det till när skatt på egenproducerad el från vindkraft och solkraft infördes. Ett argument var att EU krävde detta. Men nu visar det sig att detta inte stämmer.
Regeringen har motiverat skatten med att EU:s regler om konkurrens och statsstöd kräver att Sverige inför skatten. Men det stämmer inte, säger EU-kommissionens representation i Sverige till SVT Nyheter.
SVT – En ren idiotskatt
Nej, avsikten från EU är inte att förhindra utbyggnaden av förnybar el. Och de som till en början applåderade begränsningarna därför att de främst drabbar vindkraften bör nu tänka om. Dessutom slår begränsningarna orättvist då den räknas per juridisk enhet vilket drabbar t.ex detaljhandelskedjan COOP men inte ICA där varje handlare har ett eget organisationsnummer.
Så här var Sveriges elproduktion 2015 enligt SCB. Solkraften är tyvärr så obetydlig (ca 0,060 TWh/år) att den inte syns i diagrammet:

Riksdagen beslutade fel när lagändringen infördes. Det anser till och med EU. Tråkigt nog drabbas solkraften men även vindkraften trots att den är ett bättre alternativ i Sverige därför att den är mycket billigare och producerar mest på vintern när strömmen behövs som bäst medan det är tvärtom för solkraften. Produktionskostnaderna för olika energislag ser idag ut ungefär så här:

El från nya och framtida anläggningar 2014 (ELFORSK)
El från småskaliga solanläggningar är alltså dyr att producera men genom stöd och skatterabatt kan det ändå bli en lönsam affär för den enskilde stug- eller villaägaren. Ett kommunalt bostadsbolag med många lägenheter under samma organisationsnummer går däremot miste om skatterabatten eftersom solanläggningarna går över storleksgränsen.
Gör om – gör rätt. Ta bort skatten på egenproducerad el!
Sven Nordblad

Regeringen, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna har enats om en överenskommelse om Sveriges långsiktiga energipolitik. Överenskommelsen utgör en gemensam färdplan för en kontrollerad övergång till ett helt förnybart elsystem, med mål om 100 procent förnybar elproduktion år 2040, skriver regeringen i ett pressmeddelande.
Energiöverenskommelsen innebär att elcertifikatsystemet förlängs och att det mellan 2021 och 2030 sätts ett mål om ytterligare 18 TWh (terawattimmar) förnybar elproduktion. Den så kallade effektskatten på kärnkraft avvecklas stegvis under en tvåårsperiod med start 2017.
– En bred överenskommelse över blockgränserna om inriktningen för den framtida energipolitiken är något som vi i Centerpartiet drivit länge. Därför är det mycket glädjande att en sådan nu kommer på plats. Långsiktighet och stabilitet är bra för jobben, miljön och konkurrenskraften, säger Annie Lööf i en kommentar.
– Moderaterna har drivit på i förhandlingarna för att de två viktigaste energislagen – kärnkraften och vattenkraften – ska ha goda villkor långsiktigt. Det är helt avgörande för jobben, tillväxten och Sveriges konkurrenskraft. Uppgörelsen innebär att kärnkraftens akuta problem kan hanteras genom att effektskatten nu helt och hållet slopas. Samtidigt finns nu möjligheter för ny kärnkraft.
Liberalernas Jan Björklund, som hoppade av förhandlingarna i förra veckan, twittrade när överenskommelsen presenterades: ”’100 procent förnybart 2040’. Kan inte bli tydligare. Kärnkraften ska bort. Grattis MP!”
– Det nya målet om att Sverige ska ha en 100 procent förnybar elproduktion år 2040 är ett historiskt vägval som innebär att förnybar el successivt kommer att ersätta den åldrande kärnkraften. Ambitionsnivån på 18 TWh fram till 2030 räcker dock inte för att nå målet om en helt förnybar elproduktion år 2040, säger Linda Burenius Magnusson, head of public affairs på vindkraftsbolaget OX2.
Veckans klimatnyheter 4-10 juni 2016
Citatet ovan är en bra sammanfattning av Regeringens Energiöverenskommelse 2016. De tongivande partierna i svensk politik har nu gemensamt bestämt färdriktningen för energipolitiken. Målet är 100 % förnybart år 2040 vilket skall nås genom förlängt och utökat stöd för elcertifikat.

Men möjligheten från 2009 års uppgörelse att ersätta dagens kärnkraftverk med nya på samma plats finns kvar. Detta är alltså inget nytt liksom att subventioner från svenska staten inte ska ges. Försäkringsansvaret för olyckor skall också höjas (visserligen blygsamt) samt ska kärnkraftsägarnas fulla ansvar för omhändertagandet av kärnkraftsavfallet fortfarande gälla.
I praktiken omöjliggör detta ny kärnkraft, vad än förespråkarna hoppas.
Genom att effektskatten slopas kommer sannolikt endast fyra kärnkraftreaktorer att läggas ner dvs O1, O2, R1 och R2. Hade effektskatten verkligen varit avgörande för fortsatt drift hade detta inte skett, men tyvärr är anläggningarna för gamla och olönsamma för att driften ska fortsätta. Fastighetsskatten för vattenkraft kommer också att minskas. För att kompensera för skattebortfallet höjs energiskatten istället med 4 öre.

Slutsatsen att ny kärnkraft inte kommer att byggas framförs också av Svenska Kraftnäts generaldirektör Mikael Odenberg redan 2014-09-18 i en artikel i SVD kallad Ny svensk kärnkraft är en utopi där han bland annat säger:
– Det här gör att det mycket väl kan vara så att två reaktorer stängs av i närtid. Men inte för att Åsa Romson kräver det, utan av strikt kommersiella skäl, säger Mikael Odenberg.
Samtidigt tar det minst 15 år att bygga ett nytt kärnkraftverk. Därefter ska reaktorn vara i drift i omkring 60 år, följt av 20 års nedmontering. I praktiken handlar det om ett perspektiv på 100 år – en väldigt lång tidsperiod ur ett kommersiellt företags perspektiv. Och detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt.
– Mot den bakgrunden är detta med ny kärnkraft också en utopi. Det finns ingen aktör som i dag utifrån kommersiella grunder allvarligt kan överväga att investera 70 miljarder i en anläggning som kommer ge avkastning först om 15–20 år, säger Mikael Odenberg.
Läs också Naturskyddsföreningens artikel DN där man skriver:
Lämna skendebatten om att effektskatten bär skulden till kärnkraftens lönsamhetsproblem. Fasa i stället ut den och se till att kärnkraften betalar fullt ut för sina miljökostnader. Och fokusera i stället på att utveckla ett helt förnybart elsystem.
Underskott i kärnavfallsfonden
Genom avvecklingen av fyra reaktorer uppstår nu också ett nytt problem, nämligen att Kärnavfallsfonden blir underfinansierad. Eller redan är det, anser många. Kärnavfallsavgiften som bestäms av Strålsäkerhetsmyndigheten har till uppgift att finansiera avfallshanteringen och demonteringen av uttjänta reaktorer. Avgiften måste höjas från dagens cirka 4,1 öre till 5,5–6,7 öre per kWh. I framtiden kanske uppemot 10 öre per kWh. Genom de förtida stängningarna minskar nämligen de förväntade inbetalningarna kraftigt och det skapar ett hål i finansieringen som förr eller senare behöver täckas. På så vis kan det säkerställas att notan inte hamnar hos skattebetalarna i slutändan.
Läs förslaget 2015-12-02 från Strålsäkerhetsmyndigheten till Regeringen där man analyserar betydelsen av förtida avställning av vissa kärnkraftsreaktorer.
____________________
Och storsatsningen på förnybart – särskilt vindkraft – pågår redan. VD i Vattenfall Magnus Hall säger så här i en artikel i SVD med rubriken Nu storsatsar vi på förnybart från 2015-11-30:
Vår målsättning är att vi om tio år ska vara en av de största producenterna av förnybar energi i ­Europa och ha tredubblat den installerade vindkrafts­kapaciteten. Under perioden 2016–2020 vill vi vara drivande i investeringsprojekt i förnybar produktion i Norden, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien omfattande över 50 miljarder kronor.
Sven Nordblad

Skellefteå Kraft driftsatte under slutet av förra året 30 nya vindkraftturbiner i Blaiken vindkraftpark som ligger på Blaikfjället på gränsen mellan Storuman och Sorsele kommun i Västerbotten. De nya kraftverken har levererat över förväntan och den nya tekniken förhindrar isbildning och produktionsstopp.
För att klara påfrestningarna på kalfjället har turbinerna en helt ny konstruktion med dubbla avisningssystem.
Det nya kombisystemet går ut på att kombinera varmluft i rotorbladen med eluppvärmda kolfibermattor integrerade i bladen. Utvecklingen har skett i nära samarbete mellan Skellefteå Kraft och Dongfang Electric.
– Vi har haft våra egna specialister över hos Dongfang under långa perioder för att ta fram turbiner som är skräddarsydda för vårt klimat. Enbart värmefolie på bladen räcker till exempel inte och turbiner med växellåda har en rad odefinierade problem på vintern, säger Hans Kreisel, vd för Skellefteå Kraft.
Energinyheter
Dongfangs nya turbin DF2 110 2,5 MW Direct Drive

Nackdelar med kärnkraftverk? Jag har en diger lista.
I efterskott så märker man hur säkerhet kan brista.
Hela kedjan är riskabel, ifrån gruvan till förvaret –
att beväpna vakterna har blivit nya svaret.

Agda

Agda 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8
_______________
(*) ”Åtkomst nekad” – sidans utseende 2016-04-21

(*) ”Åtkomst nekad” – sidans utseende 2016-03-04 i ”Wayback Machine”

Här en insändare i Örnsköldsviks Allehanda om vindkraft i Kramfors.

Den här typen av insändare utlöser naturligtvis en febril aktivitet från de som hellre ser att andra energislag prioriteras. Att lokal vindkraft skulle innebära fördelar för bygden vill man gärna förneka. Här reder en representant från Vindkraftscentrum.se ut begreppen för ett annat projekt:

Svar till Finnmarkens bygdeförening och Initiativet Värna Finnmarken, ”Vindkraft på Finnmarken var fel från första början”, Ordet fritt 23 oktober. Debatten runt vindkraft är tyvärr ofta baserad på påståenden som saknar faktabakgrund. Såväl motståndare som förespråkare för vindkraft kan, om de vill, ta del av en mängd information som tagits fram av oberoende källor. Information finns som baseras på forskning, finansierad av staten, och undersökningar som inte är beställda av branschen. Allmänheten förtjänar en debatt om faktiska förhållanden och inte känslomässiga uttalanden som inte kan beläggas med fakta, i detta fall gäller det antalet arbetstillfällen. Nätverket för Vindbruk och Vindkraftcentrum.se har på Energimyndighetens uppdrag undersökt utfallet i arbetade timmar på tre större vindkraftprojekt som byggts och färdigställts de senaste två åren. Undersökningarna har kartlagt alla inblandade företag vid dessa vindparksbyggen ända ned på timnivå. I dessa rapporter som publicerats finns dessutom en lista på alla inblandade företag så att de som anar en konspiration eller att branschen beställt fabricerade siffror själva kan kontakta dessa företag och informera sig om informationen stämmer. Ett exempel från en av dessa undersökningar som alltså inte är en teoretisk modell: Skogberget i Piteå kommun med 36 vindkraftverk gav 42 procent regional arbetskraft motsvarande 158 regionala årsanställningar under byggtiden. 92 stycken regionala företag fick leverera varor och tjänster till parken. Skogbergets vindkraftpark är i drift och sysselsätter för närvarande cirka tio lokalt anställda personer, jobb som ska utföras de närmaste 25 åren. Övriga undersökta parker hade högre andel regionala jobb. Om man använder utfall i utfört arbete i gjorda undersökningar och omsätter detta till Vitbergets vindkraftpark kommer det projektet att generera ungefär lika många årsanställningar under byggtiden och ge cirka tio fasta lokala anställningar per år i de 25 år som är parkens tekniska livslängd. Dessa arbetstillfällen skulle dessutom generera runt 55 miljoner kronor i kommun- och landstingsskatt. Projekt Vitberget kommer också att överlämna 8,75 miljoner kronor till berörd bygd som utvecklingsmedel under driftsperioden. Vindkraftcentrum.se kommer gärna till Finnmarkens bygdeförening och initiativet Värna Finnmarken och presenterar dessa undersökningar och hur vi kommit fram till dessa siffror. Christer Andersson Utredare Vindkraftcentrum.se

En annan aktuell fråga är larmandet om den effektbrist man befarar när våra fyra äldsta kärnkraftreaktorer planeras för nerläggning. Detta har föranlett Svenska Kraftnät att ge sin uppfattning om detta.
Klicka på Read more för att läsa mer …

Read more

Energimyndigheten har på regeringens uppdrag utrett hur ett stärkt stöd till havsbaserad vindkraft bör se ut om det ska införas. Om målet är en storskalig utbyggnad till havs så föreslår myndigheten ett anbudsförfarande med tillhörande driftstöd.
Det har inte ingått i uppdraget att utreda behovet av havsbaserad vindkraft.
Förslaget att särskilt gynna havsbaserad vindkraft har mötts av kraftiga invändningar främst därför att det är så mycket dyrare att bygga till havs än på land.
I Energimyndighetens skrift Produktionskostnad för vindkraft från 2014 finns till exempel dessa bilder som tydligt visar de stora kostnadsskillnaderna (fig 2.3.3) och den gynnsamma kostnadsbilden (fig 5.1.1) för de bättre projekten:


Bland remissinstanserna har Konjunkturinstitutet (KI) sagt följande:
Rapporten anger även andra kraftslags externa effekter som skäl för att stödja havsbaserad vindkraft, och då särskilt svårigheten för landbaserad vindkraft att få acceptans hos lokalbefolkningen. Enligt KI:s mening bör eventuella negativa externa effekter förknippade med landbaserad vindkraft angripas direkt, möjligen genom en skatt/avgift som återförs till värdkommunerna.
Översatt till vanlig svenska föreslår KI alltså att vindkraft ska byggas på land och inte till havs och att lagstadgade bygdemedel för landbaserad vindkraft borde införas. Ett alldeles utmärkt förslag!
Dessutom bör den osakliga skrämselpropaganda – ofta med politiska förtecken – som förekommer mot vindkraft bemötas med sakargument. Men om detta skriver KI inget och kanske anser man att det ligger utanför uppdraget.
Sven Nordblad

Det svenska nätverket Kärnkraftsfritt Bottenviken riktar hård kritik mot projektet och de finländska beslutsfattarnas hantering av Fennovoimas kärnkraftsbygge i Pyhäjoki.
De hänvisar bland annat till en samling artiklar i svenska Yle som beskriver den märkliga hanteringen av ansökan – i praktiken från ryska Rosatom – att bygga ett kärnkraftverk nära Holmön. Problemet att få med företag som vill deltaga är uppenbart och samtidigt är oppositionen mot projektet stor i Finland.
Detta ämne har vi tidigare berört bland annat i artikeln En förvirrad energipolitik från den 26 maj.
Vi som tror mer på förnybar energi gör förstås som IKEA, Facebook, Google, Microsoft och Amazon och satsar på vindkraft istället för kärnkraft med mycket osäkra framtidsutsikter.
Och detta är ju mycket intressant. Dessa namnkunniga och ledande företag bedömer vindkraften som ett framgångsrikt koncept värt att satsa på. Medan kärnkraftsprojekten kämpar förtvivlat för att hitta finansiärer.
Sedan toppåret för kärnkraft 2002 finns nu 47 reaktorer färre i drift och många av dessa är gamla. Så här sammanfattar nyhetsbyrån Reuters läget idag efter den senaste rapporten från The World Nuclear Industry Status Report 2015:
Rising costs, construction delays, public opposition and aging fleets of reactors are hurting the chances of nuclear while falling costs, greater efficiency and better management of fluctuating renewable supplies, along with improved storage, are changing the face of energy production globally.
Solar, wind and other forms of renewable energy besides hydro-electric dams now supply more electricity than nuclear in Japan, China, India and five other major economies accounting for about half the world’s population, an atomic industry report shows.
Artikel
Utbyggnaden av vindkraft sker snabbt i Europa och övriga världen. Den här bilden visar installerad effekt 2013:

Wikipedia
Vindkraftsnytt
Vind- och solkraft är verkligen ingen parentes i historien utan viktiga nu och i framtiden tillsammans med vattenkraft och andra förnybara energikällor – även om somliga kanske ännu inte insett detta!
Sven Nordblad