Holmöns framtid

På SVT Play kan man nu se ett reportage från Holmön inspelat 1987. Passa på att lyssna innan det tas bort om en månad!
Frågorna är desamma nu som för 30 år sedan. Hur ska Holmön kunna överleva? Då satsade man på fårskötsel, tomat- och laxodling. Samt turism.
– Och ön är i sig själv unik. Jag brukar ibland säga att det mest unika med den här ön, det är det att den vägrar absolut att dö.

Långt ute i norra Kvarken, en landmil ungefär från det västerbottniska fastlandet ligger Holmön – en gång Sveriges minsta kommun – nu en liten del av Umeå storkommun. Som mest bodde här 500 personer. Idag dröjer sig ett hundratal bofasta kvar på själva Holmön – huvudön i ögruppen – hårt utsatt av väder och vind. Ensligt, men ändå strategiskt belägen, och därför tidigt befolkad.
– Ja, det är väl egentligen ingen som vet – för det finns ingen dokumentation om den tidigaste bebyggelsen. Utan den får man uppskatta. Och det finns en gammal tradition som säger att det ska ha varit tre stycken fiskarlappar som kom hit en gång i världen. Traditionen talar också om vissa namn, men det finns ingen dokumentation. Ska man ha en dokumentation på konkreta personer, då får man gå ända fram till Gustav Vasas tid – och hans jordeböcker och hans skattelängder. Där finns Holmön upptagen, och där kan man få reda på namn på bofasta människor, skattelagda personer. Och det är så tidigt som 1539.

Det är alltså fem eller sex hundra år sedan eller mer, som de första människorna bosatte sig här – men redan långt tidigare kom fiskare och säljägare hit för mer säsongsmässig bosättning. Och på Stora Fjäderägg, en annan av öarna i ögruppen, kryper just nu arkeologer från Umeå Universitet och dess centrum för arktisk kulturforskning bland mossa och stenar för att söka igenom några mycket gamla husgrunder.
– Vad håller du på att leta efter här egentligen? Jo, jag letar efter brända ben och kol. Jag hittar lite grand här, det finns mycket små bitar ben just här. Varför letar du just här? Jo, för att det här är en eldstad som finns inne i den här husgrunden som vi står i nu. Det är här man har chans att hitta bevarade ben. Sen så kan vi också hitta kol för att datera. Men det måste vara ganska länge sedan någon eldade i den här eldstaden, det ser ju tämligen igenvuxet ut? Ja, det kan vara vikingatid. 800-tal kanske.

Det finns en mängd så kallade ”tomtningar” – små husgrunder – och just på den här platsen så finns åtminstone 13 stycken. Och dom ligger på olika höjder över havet – går upp till 15-16 meter över havet. Och vi samlar in kol- och benprover för att kol-14 datera dem – och dels avgöra om människorna varit sysselsatta med fångst. Om dom jagat fågel, om dom har fiskat. Och vilka förändringar som man kan följa då genom tiden.
Stora Fjäderägg var tidigare en bemannad fyrplats. Men fyren är sedan länge automatiserad. Och dom gamla fyrvaktarboställena disponeras nu istället av Västerbottens Ornitologiska Förening som startat en egen fågelstation här på ön. Detta för att studera flyttfåglarnas rörelser på dessa nordliga breddgrader.
– Ja, det är en lövsångare. Det är en ungfågel. Det ser man på att den är lite gul. Den var inte stor? Nej, den väger 8-9 gram ungefär. Vad ska du göra med den här nu? Nu ska jag sätta på en ring på honom. Och sedan så ska vi mäta vingen och titta hur mycket fett han har kvar. Sedan väger vi den och sedan släpper vi den.

Vi är åter på Holmön igen. Där den till synes oundvikliga utvecklingen mot en total avfolkning tycks ha brutits – och där flera initiativ tagits för att säkra byns överlevnad. Här finns en fårfarm, och under de allra senaste åren har ytterligare enfamiljsföretag startats. Laxodlingen är ett sådant exempel, och den här tomatodlingen är ett annat.
– Vi kom hit på initiativ från Umeå Kommun. Dom ringde och frågade om vi ville flytta hit och odla tomater. Men du ägnar dig inte bara åt tomatodling? Nej, jag målar på vintern också. Och då målar jag främst akvarell. Men jag gör också textila bilder. Jag målar och trycker på tyg. Vad är det som inspirerar dig att hålla på med konstnärlig verksamhet här ute? Det är naturen och havet. Och sen är det också alla gamla hus som finns härute och gamla redskap också som talar sin historia.

Framtiden på Holmön, hur ser den ut då?
Jo, förutom får, lax och tomater så är det nog turismen som man får lita till. Holmön är, har någon räknat ut, den plätt i Sverige där solen lyser flest antal timmar per år. Och det är ett trumfkort i kampen om själarna. Men turistnäringen är dåligt utbyggd, och förutom havsbadet med restuarang och stugby, finns här ingenting.
Jo, det vill säga. Här finns Sven Boierth som kom hit som skeppare på Vägverkets färja för några år sedan. Och som sedan jämsides med det jobbet tillsammans med sin fru Annika byggt upp ett litet trafikföretag på ön. Och Sven Boierth är bergfast övertygad om att Holmön ska överleva.
– Jaha, nog kan Holmön överleva. Det tror jag. Hur? Ja, det är satsningen på den här turismen och att få hit fler familjer som kan föras ihop med den.

– Är det turismen som är räddningen för ön? Det är nog antagligen det, om det ska bli något större uppsving här, så är det nog bara turismen som gäller. Småindustri och hantverk? Ja, det är för tjurigt med kommunikationer. Och besvärligt att bo här ute tror jag. Det ska fraktas hit och fraktas härifrån, och det är väder och vind som lägger många hinder i vägen för det. Så det är nog bättre att turisterna kommer hit och upplever det vackra.
(Utskrift av reportaget)