Det finns omständigheter som vindkraftsförespråkare och motståndare bör kunna ena sig kring:
Utan en fungerande åretrunt-trafik är det omöjligt att bo på Holmön. Likaså att fler sysselsättningstillfällen skapas med en vindkraftpark än utan en. Den dag Holmötrafikens framtid ska avgöras kommer vindkraftparken att vara en stark tyngd i vågskålen.
Det skriver Göran Burén, författare och Holmöbo.
Några saker kan vi vara överens om, vare sig vi är för eller mot vindkraft på Holmön.
För det första – utan en fungerande åretrunt-trafik är det omöjligt att bo på Holmön.
För det andra – det finns en kritisk gräns, när staten inte längre finner det motiverat att driva någon trafik till Holmön.
Vi börjar med det första. En omfattande kulturförstöring väntar den dagen då Färjerederiet får tillåtelse från statsmakterna att lägga ner Holmötrafiken. En femhundraårig ökultur går i graven.
Om detta är en stor tragedi eller inte kan man ju ha delade meningar om. Jag har tänkt att bo här så länge jag lever och det skulle vara mycket smärtsamt att tvingas ge upp den tanken. För att slippa det är jag beredd att acceptera en hel del förändring på ön. I den mån kraftverken kommer att höras, får jag väl tänka, att det priset betalar jag gärna för att få ha min bostad på denna fantastiska ö.
På sommaren kommer vi säkerligen att kunna ta oss hit, men Holmön som sommarö är inte den ö vi känner och älskar i dag. Det speciella med Holmön är ju inte den så kallade orörda naturen, för någon sådan finns knappt, utan att här lever (ännu så länge) en fungerande åretruntkultur.
Här finns barnfamiljer, här finns affär, här finns djur som betar och håller markerna öppna, här finns äldreboende (för tillfället i malpåse), här fanns bara till för några år sedan en skola och den kan givetvis öppnas igen om utvecklingen vänder.
Hur nära är vi då den kritiska gränsen? Ingen ansvarig vill säga något om det, men tecken är illavarslande.
I våras hölls ett stort samråd och vi fick beskedet att efter sommaren skulle man börja projektera den nya färjan. Det blev inget av det och det kanske heller aldrig var tänkt att bli något. Man förhalar, man hittar på kostsamma provisorier i stället för att göra en långsiktig investering. Varför? I hopp om att få lägga ner linjen?
Det finns ungefär 40-50 bofasta på ön i dag. Antalet sjunker stadigt. För tio år sedan var det 90. Om några år finns inte längre några barn som måste skjutsas till skolan och samhället har inte längre laglig skyldighet att upprätthålla trafiken. Vad händer då?
Nu har Rederiet köpt in en färja, inte precis ny. Inköpspriset är 6,5 miljoner. Kanske kommer den aldrig till Byviken, för skepparna har dömt ut den och färjeledschefen sagt sig inte kunna ta ansvar för den.
Det är svårt att förklara Färjerederiets manövrar på annat sätt än att de går och väntar på att slippa Holmötrafiken. Man köper en billig färja för att inte binda upp en massa pengar.
Med en vindkraftpark på ön blir bilden en annan. Då kommer det att finnas ett starkt samhällsintresse att ha kvar åretrunttrafiken. Kraftverken ska servas och repareras, folk och fordon måste kunna ta sig över Kvarken.
Det är en tredje sak, som vi borde kunna vara överens om.
Exakt hur många som blir sysselsatta vet vi inte i dag, men det rör sig om flera årsarbeten. Om de kommer att bo på ön eller på landsidan vet vi inte heller, men var de än är mantalsskrivna måste de ha en säker förbindelse till och från fastlandet. Alternativet helikopter, som pratas om ibland, är alldeles för opålitligt.
Att vindkraftparken kommer att vara en stark tyngd i vågskålen den dagen när Holmötrafikens framtid ska avgöras, det är en fjärde sak, vi borde kunna enas om.
Göran Burén
———————–
Artikeln är tidigare publicerad i VK i mars 2014
25
jun 2014
Fyra saker att enas kring
Holmöns framtid |
Kommentarer inaktiverade för Fyra saker att enas kring