Holmöns framtid

Parhästarna C-E Simonsbacka och Dag Blomqvist båda närstående FSL försöker nu som inhoppare utan närmare kännedom om Holmöarna hjälpa Friavindar i deras kampanj mot  vindkraft.
Nu senast i inlägg 2014-06-29 och 2014-06-15 menar de att vindkraftverkens fundament av betong efter avslutad drift helt måste tas bort. Detta är absolut inget myndighetskrav eftersom betong är ett inert ej miljöfarligt material som lika gärna kan lämnas kvar i marken istället för att brytas upp. En operation som i sig skulle innebära avsevärt större miljöpåverkan.
Naturvårdsverkets bedömning är att betongfundament i allmänhet innebär ringa föroreningsrisk. Detta under förutsättning att halterna av miljö- och hälsofarliga ämnen är låga i betongen. Den som använder färdigblandad betong kan förvissa sig om detta, till exempel genom en kvalitetssäkring som omfattar miljöparametrar.
Man påstår också att Holmöarna skulle förstöras totalt av blotta mängden betong och armeringsjärn. Siffran 31.600 m3 för 23 verk motsvarande 80.500 ton nämns av C-E Simonsbacka. Det låter kanske mycket men vad innebär det egentligen om siffran stämmer – t.ex är verk som förankras direkt i berg inräknade. Totalvolymen motsvarar då en kub med blott 31,5 meters sida.
Sedan är Holmön ett dåligt valt exempel just när det gäller betong eftersom det finns stora mängder av den varan bland annat efter militärens tidigare omfattande rustningar på den ”jungfruliga” ögruppen.
Eller kanske Bergudden är parhästarnas nästa mål. Där finns kvarlämnade ledningscentraler, betongstigar längs fyren och en hamn – av betong. Menar de att detta också är en tickande miljöbomb? Eller våra dricksvattenbrunnar som är fodrade med – betongringar.
Lika populärt som osakligt är det också att hävda att när vindkraftverken ska skrotas så kommer ”sågspån” från vingkapning att förorena marken med Bisfenol A. För det första kan man undra varför sågspånet alls lämnas kvar men framför allt vilka mängder Bisfenol det kan innehålla. Av deras inlägg och kommentarer kan man nämligen få uppfattningen att vingarna består av stora mängder Bisfenol.
Men icke. Och det är faktiskt Dag Blomqvist som själv publicerat sanningen men kanske utan att inse detta. Restmängden Bisfenol i en vinge är enligt Kemikalieinspektionen nämligen mycket liten eller ca 1 ppm dvs en miljondel. Det betyder att vingarna till ett verk sammanlagt innehåller kanske 60 gram Bisfenol eller lika mycket som i en tub härdare för epoxylim för hobbybruk. Och att den frisatta mängden Bisfenol sedan är långt, långt mindre.

En kontrollfråga från mig till Kemikalieinspektionen bekräftar att antagandet om att den totala mängden BPA i en vinge uppgår till ca 20 gram verkligen stämmer:

Man visar också att man inte förstått vindkraftens ekonomiska fundamenta genom att hävda att vindkraftverken troligen kommer att gå i konkurs på grund av låga elpriser och att markägarna eller myndigheterna då kommer att få stå för avvecklingskostnaderna.
Ett vindkraftsbolag kan naturligtvis gå i konkurs. Men det innebär bara att banken övertar driften av verken. Kapitalkostnaderna borträknade är nämligen vindkraft ett mycket billigt sätt att framställa elenergi genom att kostnaderna för drift och undehåll ligger på ca 15 öre/kWh och att de rörliga kostnaderna är lägst av alla kraftslag.
Här ett diagram från Energimarknadsinspektionen:

Åter kan vi konstatera att vilka osakligheter som helst verkar vara tillåtna i kampanjen mot vindkraften!
Men jag vill också skicka en särskild hälsning till signaturen Oskarsson som oroar sig för att det blåser för lite. Här på Holmön tvingades man åter ställa in den så kallade Postrodden därför att det blåste – för mycket!
Sven Nordblad
______________
Mer fakta om Bisfenol A
Alla torde vid detta laget ha förstått att endast mikroskopiska halter av ämnet BPA avges från den epoxiplast som vindkraftverkens vingar innehåller. Halten BPA i vingarna uppgår till storleksordningen 1 ppm dvs mindre än 60 gram eller lika mycket som i en vanlig limtub för hobbybruk. Halten BPA i en vinge är tom lägre än maximal halt i konserver. Enligt EU-direktiv är det tillåtet med en urlakning av 3 mg BPA/kg föda [European Commission, 2000a]. Till och med signaturen Dag Blomqvist medger numera detta när han betecknar avgiven mängd BPA som ”liten”.
Exponeringen av BPA sker istället fr.a via livsmedel och termopapper.
Men det är nu meningarna går isär. Dag Blomqvist accepterar inte att BPA är aerobt lättnedbrytbart i jord och hävdar också att BPA bioackumuleras dvs lagras i kroppen:
Hur ska ni kunna sanera bort den bisfenol A som under 30 års tid spridits runt omkring i naturen, och som lagrats upp i fåglar, fiskar och andra djur samt i människor som får sin fortplantningsförmåga förstörd?
Men BPA bryts ner i jord enligt den sammanställning som NV gjort:
Enligt Fent et al, 2003, upplöses BPA snabbt i jord med en halveringstid på <3 dagar och att BPA:s potential att kontaminera grundvatten är låg.
Cousins et al, 2002, har i sina studier påvisat halveringstider av BPA i jord och ytvatten på <1 vecka vid aerob biologisk nedbrytning. Troligen sker den aeroba nedbrytningen lika fort i ytsediment.
Det mest problematiska med Dag Blomqvists påstående om att BPA lagras i kroppen är naturligtvis den rädsla och oro för en livslång påverkan detta skulle innebära. Som inget har med vindkraftverk 1 km ute i skogen att göra utan beror på det intag av BPA vi får t.ex genom livsmedel och termopapper. Livsmedelsverkets utredning om intag av BPA från källor för barn och källor för vuxna.
Lyckligtvis stämmer Dags påstående inte utan BPA avlägsnas ur kroppen. De mängder man uppmäter beror på den kontinuerliga tillförseln av BPA och inte på upplagring. Man kan alltså genom sin livsföring påverka den mängd BPA man utsätts för. De stora livsmedelskedjorna har också infört termokvitton som inte innehåller BPA och nappflaskor får heller inte innehålla BPA.
BPA metaboliseras huvudsakligen genom glucuronid konjugation, där BPA omvandlas till en mer vattenlöslig sammansättning [European Commission, 2003]. Detta är viktigt för detoxifieringen av BPA då ämnet elimineras fort, primärt via avföringen [Shaw och Chadwick, 1998].
Man brukar tala om biokoncentrationsfaktor (BCF) som anger ett ämnes förmåga att upplagras. Ett värde över 2.000 anger att upplagring sker.
I prover på fisk som fått vistas ett antal dagar i vatten med känd halt av BPA har faktorn uppmätts till låga värden som visar att BPA inte upplagras.
BCF bestämdes för karp Cyprinus carpio vilka blivit exponerade av BPA-koncentrationer på 150 μg/l och 15 μg/l under sex veckor. Vid exponeringen av 150 μg/l uppmättes en BCF på 5,1-13,3 och vid exponeringen av 15 μg/l uppmättes BCF på <20-67,7 [European Commission, 2003].
Regnbågsforell exponerades av BPA med en koncentration av 100 μg/l varefter nivåerna av BPA uppmättes i blodplasma, lever och muskelvävnader. Nivåerna i blodplasman nådde ett maximum under de första tolv timmarna av exponeringen och leverns och muskelvävnadernas maxvärden nåddes efter 24 respektive 48 timmar. BCF för alla tre proverna låg mellan 3,5-5,5 [European Commission, 2003].
Livsmedelsverkets uppfattning är att vi trots sänkta gränsvärden för BPA ändå ligger under tolerabelt intag, se pressmeddelande.
BPA är ett ämne som man ska behandla med respekt. Men det gäller att vara rädd för rätt saker och inte använda BPA som ett argument emot vindkraft. Vad blir annars nästa steg – att förbjuda alla plastbåtar i Byviken?
Källa: NV Diarienr. 721-1173-03Mm
______________